Min haltande lilla själ

Varning för flummande om jobbiga känslor som kanske inte är superintressant att läsa:

I morse när jag tittade igenom lite olika sociala medier jag engagerar mig i såg jag en uppdatering från en person i sorg, som förlorat en anhörig för ett år sedan. Fast jag är en person som mer eller mindre levt i sorg i snart 20 år kände jag att jag hade svårt att relatera och det är inte första gången. Det gör mig orolig och illa till mods. Vad är det för fel på mig?

Jag har väldigt svårt att släppa in sorg utan försöker istället skjuta den ifrån mig. En försvarsmekanism såklart, men hos mig är den nästan jobbigt stark och jag vet ju att den straffar sig i längden för man kan inte springa ifrån sina känslor. Uppenbarligen är jag blockerad på något sätt och jag vet ju varför. Det gör jävligt ont att förlora någon och jag gillar verkligen inte den känslan. Alltså skyfflar jag hellre undan den i nått litet skrymsle av själen än låter den kännas fullt ut tills det går över och man lyckas lära sig leva med förlusten. Därför har jag lite svårt att relatera till sorg, hur sjukt och motsägelsefullt det än låter.

När jag var barn hände det många saker som gjorde mig ledsen, i min familj, i skolan och ute i världen. När min pappa blev sjuk slutade jag gråta och det gick många år innan jag gjorde det igen, eller många och många. Kanske fyra år, men det är lång tid när man är ett barn. Det är lättare att leva bakom masker. När jag var barn var det ju också precis vad min mamma krävde av mig. Det är lite svårt att offentligt gråta efter sin pappa när ens mamma belagt en med munkavel om att ens prata om hans existens (vilket är en anledning till att jag nu när jag är vuxen och tämligen ointresserad av min mors åsikter i ämnet är så förtjust i att gagga om honom i bloggen). Vad säger man då när folk frågar varför man är ledsen?

Det är också mycket lättare för mig att vara arg än att vara ledsen. Ilska är jag väldigt bra på men jag hatar att visa mig ledsen, särskilt att visa någon som gjort mig ledsen att deras beteende påverkat mig.

Jag är väldigt bra på att oroa mig innan saker sker. När jag tänker på att mina två levande föräldrar en dag ska dö och att det med stor sannolikhet kommer ske medan jag lever får jag nästan panik! Jag vet att det kommer att göra fruktansvärt ont och jag är rädd att jag kommer behöva bli inlagd på sjukhus för att få hjälp att hantera smärtan. Samtidigt är jag orolig för att jag kommer att göra som jag gjort andra gånger när någon jag älskat dött, tillåtit mig att vara ledsen den dagen och sedan tryckt in känslan i den svarta klumpen jag har i bröstet och bara låtit den komma fram ibland när ingen ser. Det känns som att jag har lättare för att sörja i den fantiserade situationen än den riktiga, kanske för att jag vet att fantasin kan jag kliva ur och så är livet ”som vanligt” i verkligheten.

Vad nu ”som vanligt” innebär för livet förändras ju hela tiden. Vilket också är en vetskap som ger mig ångest. Ångest över förändring, ångest inför framtiden samt en sjuhelvetes jävla separationsångest som fått mig att stanna i relationer som borde ha varit över för länge sedan!

Ibland frågar jag Patrik om han skulle bli ledsen om jag dog. Svaret är ju självklart ett ”Ja!” vilket jag vet rent intellektuellt, men jag har väldigt svårt att tro att han verkligen inte bara skulle rycka på axlarna och låta livet gå vidare som att jag aldrig funnits. Att inte alla hade gjort likadant, min mamma, mina syskon, mina vänner. Är det för att jag hade varit oberörd om Patrik gick bort? SJÄLVKLART INTE! Jag hade blivit helt förkrossad! Han är den människa som står mig närmast i livet och jag har väldigt svårt att tänka mig att vara utan honom. Men jag har svårt att fatta att nån som är så fantastisk som han är ser mig på samma sätt som jag ser på honom.

Advertisements

8 thoughts on “Min haltande lilla själ

  1. Det finns inga rätt och fel sätt att sörja på. Känner du att det hindrar dig i ditt liv kanske du behöver reda ut det, men annars tycker jag verkligen att det ställe där pekpinnar och regler är förbjudna, är sorg. Din sorg är din och ditt sätt att hantera den (eller inte göra det) också.

    Det är fint att du delar med dig. Jag har förändrats så mycket av sorgen, hur jag relaterar till den, nu jämfört med innan. Man lär sig, för man måste, och så är ju livet. Du vet mer (om allt) nu än när du var barn, och om ytterligare 20 år kommer du ha ännu mer erfarenheter med dig.

    • Jag har faktiskt ”sökt hjälp” för bl. a. detta men det var inte riktigt för mig. Kanske för att jag inte fick rätt hjälp, vad vet jag. Dock känns det inte som nått gigantiskt problem i min vardag, det är ju inte som att jag har problem med att tala om det. Jag känner mig bara lite som att jag är konstig och är orolig att det ska komma och bita mig i arslet en dag.

      Och visst är erfarenheterna positiva också! Jag lider t. ex. inte av fördomar om hur man ”ska” bete sig när man sörjer. Jag dömer inte folk som inte gråter på en begravning, för det gör inte jag heller och jag vet att det absolut inte behöver betyda att man inte är ledsen!

  2. Du är inte ensam om det där. Jag har skitsvårt att visa känslor inför andra, men även om något hemskt händer så trycker jag snarare in det än att gråta ut. Jag stänger ner mina känslor. Har svårt för personer som gråter i min närvaro, ännu mer om det är en vän som förväntas trösta. Fan vad obekväm hela situationen känns. Jag vill bara springa där ifrån och skita i att trösta. Senare blir jag ledsen och gråter över att jag är så känslokall. För det är jag egentligen inte, jag är en känsloperson, men inte när andra tittar.

  3. Men åh, det här blev jag ledsen av att läsa! :-(

    Och den lilla varningen i början blev så väldigt talande när jag läste sista stycket. Hur kommer det sig att du tror att dina känslor skulle vara så ointressanta att läsa om att du känner att du behöver varna för det? Och att du har så svårt att tro på att din sambo tycker att du är fantastisk? Det är ju jättesorgligt!

    • Åh, du behöver inte bli ledsen!
      Jag tyckte mest att det var en rätt trist text när jag läste igenom den. Att jag har svårt att förstå att Patrik tycker att jag är fantastisk kommer nig av att jag rent allmänt är väldigt hård mot mig själv.

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s