Skottdagen 2012

20120228-224652.jpg

Idag är det skottdagen, den där extra dagen i slutet av februari som (med vissa undantag) infaller vart 4:e år för att kompensera att året egentligen har 365,2425 dagar.

Anledningen till att jag skriver om skottdagen i min blogg har dock inget med kalendern eller astronomi i sig att göra även om det såklart är mycket intressant det med. Nej, jag skriver om en, enligt mig, störtlöjlig tradition som har med denna dag att göra.

Enligt en gammal europeisk tradition anses det under skottdagen (eller enligt vissa under hela skottåret) ok för kvinnor att fria till män. Alla andra dagar eller år var det mannens grej och när man tänker på hur samhället såg ut för över 100 år sedan och bakåt är det inte så konstigt. Fram till mitten av 1800-talet var kvinnor omyndiga och ansågs inte själva äga frågan om vem de skulle gifta sig med. Att som kvinna föreslå äktenskap var inte socialt accepterat. Då var det kanske bra med en dag då det var ok för kvinnor att initiera frågan om äktenskap, bättre än ingenting. Idag känns det dock som en väldigt förlegad tradition och jag tror att många håller med mig. Kanske framförallt feminister och andra med intresse för genus.

Jag har full förståelse för att många kvinnor drömmer om det där romantiska ögonblicket då deras älskade faller på knä och frågar om de vill bli deras fru. Nuförtiden brukar drömmen ibland även innefatta en flådig diamantring, en influens från amerikanska filmer och tv-serier tillsammans med viljan att bli överförd som någon slags ägodel från far till make på bröllopsdagen. Jag brukar skämtsamt säga till mina amerikanska vänner att svenska förlovningsringar kommer utan muta (diamanten). Inte för att jag har nått emot diamantringar, tvärtom är jag rätt förtjust i dem. Jag tycker bara att det är trist om man, som i USA, börjar förvänta sig en sådan och blir besviken när den inte dyker upp. Den svenska seden att brudparet promenerar tillsammans fram till altaret är medeltida som symbol för att man ingår äktenskapet av fri vilja, många präster är fortfarande emot brudöverlämning i Svenska kyrkan just eftersom det inte är tradition och inte ses som jämställt.

Ärligt drömmer jag också om att bli friad till på ett romantiskt sätt (jag skrev nästan ”friad till på riktigt” men hejdade mig såklart, puh!). Jag förstår att många kvinnor vill uppleva det ögonblicket någon gång i sitt liv eftersom vi blivit matade med den fantasin sedan vi var små. Dock förstår jag inte hur den drömmen kan vara så viktigt så att man kan vänta i all evighet på den dagen utan att ta saken i egna händer. Inte om det verkligen är ett äktenskap man är ute efter. Ett äktenskap är ju mycket mer än en storslagen förlovning, tjusiga ringar och en perfekt bröllopsdag. Det handlar ju mer om åren som följer.

Dessutom är det faktiskt så att de flesta förlovningar och/eller äktenskap numer är nått man pratat sig fram till tillsammans. Den där oväntade stora gesten från man till kvinna är nog egentligen ganska ovanlig idag. Vill man gifta sig med sin partner är det enligt mig bara att fria själv eller ta upp frågan till diskussion. Det värsta som kan hända är att man får ett nej, men det är kanske lika bra att man får reda på det då istället för att gå runt ur och och år in och vänta på nått som aldrig kommer att ske. Då kan man ta ställning till om man vill ge upp drömmen om att bli gift eller gå vidare i sökandet på någon som har samma mål i livet som man själv har.

1962 (som inte var ett skottår) var min mamma 21 år. Det året friade hon till sin man. I år är det 50 år sedan. Som ni förstår är jag alltså uppvuxen med berättelser om det frieriet (som förövrigt inte var superromantiskt utan mer ”jag tycker vi ska gifta oss” ”ok då gör vi väl det”), vilket gör att jag aldrig levt i villfarelsen att kvinnor inte kan fria till män. Det har som sagt var inte hindrat att jag har rosa drömmar om att bli friad till, men vad är det som säger att det inte finns män som också har de drömmarna?

Det kanske kommer en dag när min pojkvän på fullaste allvar faller ner på knä framför mig och ber mig att bli hans fru. Det kanske kommer en dag när jag på fullaste allvar faller på knä framför honom och ber honom att bli min man. En sak är dock ganska säker: Jag lär inte göra det imorgon eller någon annan skottdag heller! Jag har ingen lust att göda en mossig tradition som bygger på föreställningar om mitt handlingsutrymme på grund av kön.

Annonser

4 thoughts on “Skottdagen 2012

  1. Jag håller på och läser om Lilla huset på Prärien-serien nu. Den är ju amerikansk och utspelar sig på 1800-talet. Där gick frieriet till såhär (fritt citerat):

    Laura och Almanzo åker häst och vagn.
    Almanzo: Vad skulle du tycka om att få en vigselring?
    Laura: Det beror på av vem.
    Almanzo: Av mig.
    Laura: Då beror det på ringen.
    *tystnad*

    En vecka senare åker de vagn igen.
    Almanzo smyger på ringen på hennes finger.
    Almanzo: Vad tycker du?
    Laura: Den duger.
    *förlovning accomplished*

    Ganska skön kontrast mot dagens Disneyinspirerade frierier (även om ringen tydligen var viktig, men jag fick intrycket av att Laura mest sa så för att hon var blyg och inte visste vad hon skulle säga). Men det är väl skillnad på överklass/medelklass och nybyggare antar jag.

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s