De där eventuella framtida barnens varande eller icke-varande igen…

”Vad skönt det är att vi inte har barn!” utbrast min sambo när vi i lördags mellanlandat på donken för att få i oss lite käk innan vi gick vidare till mataffären. I kassan stod två föräldrar med två små barn som ålade kring runt fötterna på dem. Jag höll med. Det var inte så att vi hade nått emot barnen, vi tyckte bara att det var skönt att det inte var våra barn. Allt blir så mycket krångligare när man har barn. Särskilt små barn. Minsta lilla uppgift eller ärende tar flera gånger så lång tid och man måste hålla ständig uppsikt. Det verkar ju skitstressande! Redan som det är nu så har vi svårt att få dygnets timmar att räcka till för allt vi vill göra.

Folk verkar dessutom inte vara så himla nöjda med sitt föräldraskap till vardags. Det är mycket gnäll på Facebook och i bloggar, inte så att jag klagar, men det är ju inte som att man blir sugen på att hamna i samma situation direkt. Jag har länge brottats med tankar kring ett framtida föräldraskap. Vill jag ha barn eller vill jag det inte? Vad innebär det att ha barn? Varför skaffar ”alla” andra barn?

För två veckor sedan var jag i Småland och passade jag min systers tiomånaders bebis medan syrran låg på operationsbordet för en GPB (den har förresten gått väldigt bra, puh!). Det är inte så att det var hemskt på något sätt, det var roligt och mysigt. Hon är verkligen världens lättaste unge att ha att göra med, men när jag var på  promenad med lilltjejen i vagn så kom plötsligt tanken upp i mitt huvud ”Är detta verkligen nått jag vill göra dag ut och dag in? Det är ju en sak att vakta någon annans barn, men att ha sitt eget att ta hand om varje dag? Är det verkligen nått för mig?”. Som jag sade så var det inte för att det var tråkigt just då, men jag kan tänka mig att det hade sugit rätt hårt att köra den proceduren varje dag, månad ut och månad in.

Nu råkade visserligen barnpassandet också krocka med krånglande kollektivtrafik och politikerutbildning så att jag fick flänga mellan Skåne och Småland som en skållad råtta och blev såklart superstressad, men när jag väl kom hem och fick andas ut var jag verkligen helt slut! Min mamma som gärna vill ha ett 11:e barnbarn försökte såklart hävda att det var för att jag inte är van och att det skulle vara annorlunda om jag hade ett eget barn, men jag är tveksam.

Sömnbrist är inte min starka sida, jag blir verkligen som en zombie. När man har hand om ett barn verkar man dessutom sova med sinnena på skaft för att vakna till ifall barnet börjar gråta. Sen måste man ha huvudet på skaft hela dan. Jag tittade bort i 5 sekunder och då satt Bebban med en såsslev i högsta hugg och bankade på lampan inuti symaskinen då hon även lyckats öppna den. Sen har man ju de gigantiska krukorna i fönstret och andra härliga saker som kan ramla ner och ta livet av ett litet barn. Jesus Kristus, att folk orkar! Hur orkar ni? Jag är både förundrad och imponerad!

Annonser

8 thoughts on “De där eventuella framtida barnens varande eller icke-varande igen…

  1. Ha ha ha! Jag är oftast helt lugn hemma gällande ifall barnen är säkra eller ej. Bara dom är snälla mot varandra så är det inget problem. Hade aldrig velat vara utan mina barn. Bara för en helg eller så. ;) Dom är det bästa som hänt mig. Men visst krävs det lite mer planering. Någon annans behov som måste tillgodo ses. Mat, toalett, kläder och till viss del underhållning. Det är så klart inte lika enkelt att springa ett snabbt ärende till affären tex. Men så roligt det är att se dom utvecklas. O att kunna få visa dom saker i livet. Att få ta med Knut till lekland och se lyckan hos honom. Att se Ebba börja lära sig gå. O what a joy!

    • Jo, jag har förstått att barnen är det bästa som har hänt folk när de väl har dem, men om man inte skaffar dem alls menar jag. Då har man iaf ett enklare liv. Antagligen inte på långa vägar ett lika rikt liv, men enklare. Nåja, det är ju inte som att jag lagt in mig för sterilisering än så… ;-)

  2. Haha, jag var på semester med två andra familjer, och goda vänner, som hade barn, ett år innan vår dotter föddes. Jag minns hur jag tänkte då ”nej jag är INTE sugen på barn just nu, vad jobbigt det verkar!”

    Det är jobbigt, man har extremt lite egentid, en så enkel sak som att handla mat blir väldigt ansträngande, shoppa kläder gör man typ aldrig längre (iaf inte av typen gå och strosa i affärer och impulsköpa). Men man orkar ju, man har liksom inget val.

    Jag tror att det där med att skaffa barn på nåogt sätt är en impulshandling, även om det är planerat. En stor dos kärlek som man vill ha någonstans att göra av, och så bestämmer man att det är ett barn som ska få all den där kärleken. Sen när det väl är gjort har man inget val annat än att följa med i karusellen. Och efteråt minns man mest de goda stunderna. Så man skaffar ett till. (Det man gnäller om på Facebook, det är mest för att man gillar att känna samhörighet med andra föräldrar, och det är så j**la cheesy att bara jiddra om hur mycket man älskar de små gullegrynen hela tiden…)

    • Ja det där med ensamtiden. När jag fortfarande bodde hemma brukade mamma klaga på att hon inte fått gå på toa med dörren stängd på x-antal år (x = min 18 år äldre systers dåvarande ålder). Men det var ju så smidigt att haffa morsan då när hon ändå satt still =D

      Jag har alltid tänkt att jag är typen som aldrig kommer våga göra ett aktivt val att bli gravid utan att det blir barn om det blir. Men jag får nog bli mkt slarvigare med p-medlen än nu om jag ska lyckas med den saken, haha!

      Nåja… just nu är sambon väldigt anti att någonsin bli förälder, så det är ju bara bra för husfriden om jag inte hamnar i någon ”Jag vill ha en bääääbis”-frenzy. Men man ska aldrig säga aldrig!

  3. Det där med sömnbrist och egentid är två saker som jag har tänkt på vad gäller eventuella framtida barn. Jag vill verkligen ha barn, men jag vet också att jag blir omänskligt trött, grinig och elak om jag sover för lite och/eller inte får tid för mig själv. Vet inte riktigt om jag vill utsätta varken framtida partner eller barn för den Carin konstant i flera års tid… Men man kanske vänjer sig vid att inte få sova eller vara ensam?
    Det är ju i alla fall inte aktuellt än på ett bra tag, med tanke på att jag inte ens är i närheten av att hitta någon att skaffa eventuella ungar med. Kanske har min kropp bestämt sig för att vara lite mer samarbetsvillig när det väl är dags att fundera på det på riktigt.

    • Själv har jag alltid hävdat att risken är stor att jag tar det skrikande barnet, lägger det i andra delen av huset, stänger alla dörrar emellan oss och somnar om igen. Fast folk säger att man inte gör det. Antagligen har de rätt med. Jag kunde inte somna om när syskonbarnet grät på morgonen trots att jag visste att hon hade pappan där för att ta hand om henne.

  4. Kortfattat:
    1. Ja, det är jävligt jobbigt ibland. Nästan för jobbigt. ”Varför ville jag ha barn nu igen?”-jobbigt. Och ändå klarar man det (i de allra flesta fall).
    2. Man vänjer sig vid det nya livet. Att saker är annorlunda. För evigt annorlunda. På gott och ont.
    3. Det hjälper att välja en partner som har samma värderingar och som tar ansvar för sitt barn. Att få barn med en stor bebis skulle jag verkligen inte rekommendera.
    4. Ditt eget barn är det bästa barnet. Finast, roligast, mest speciellt – allt. ”Vad gjorde jag innan hen kom?” Lånebarn går inte att jämföra.

    Tja, det var väl det, för den här gången. :)

    • Det skulle aldrig falla mig in att skaffa barn om inte min sambo var helt med på noterna. Jag vill inte hamna i en ”Det var du som ville ha barn så då får du ta hand om det”-situation så fort barnet skriker. Även om jag inte tror det om honom så kan ju saker hända när man är trött och allt är jobbigt. Att ha samma värderingar och syn på ansvar för barnet känns grundläggande för att få barn alls. Väljer man en partner som är en jättebebis känns det mer som att man lika gärna, eller hellre, hade kunnat vara ensam.

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s