En feminists födelse

Detta inlägg är inspirerat av Ma pagailles inlägg (jag vet inte riktigt vad jag ska kalla dig, så du får komma med förslag om du vill ha det ändrat) med samma namn.

Precis som hon skriver valde jag aldrig att bli feminist, det var inget aktivt ställningstagande. Det blev bara så för att jag såg orättvisor omkring mig och det gjorde mig förbannad. Faktiskt rosenrasande och det på ett tidigt stadium.

Mina första år växte jag upp i ett väldigt gammaldags könsnormativt hem skulle man kunna säga. Min pappa jobbade som läkare och han jobbade väldigt mycket. Min mamma var hemma. Dels för att min pappa ville ha det så och dels för att det i mitten av 80-talet var svårt för sjuksköterskor att få mer än tillfälliga vikariat utan att ha specialistutbildning. När jag var 5 år fick min mamma nog av det livet, separerade från min far, specialistutbildade sig inom anestesi och intensivvård, tog körkort, började jobba och har inte slutat sedan dess (fast hon fyllt 70). Min familj blev snarare matriarkal än patriarkal.

Att mamma var hemma bidrog till att jag aldrig gick i förskola och därför aldrig lekte med barn av olika kön i grupp. Något jag antagligen ska vara tacksam för, annars hade kanske olika behandling p.g.a. kön känts mer naturligt för mig som barn. Jag växte upp med bara systrar då mina bröder var tonåringar när jag föddes och dessutom bodde hos sin pappa. På min gata bodde främst tjejer. Det var bara en pojke i min ålder och honom lekte vi såklart med, men det blev inte den där tydliga tjejer mot killar-grejen som lätt kan hända i förskolan. Även om min mamma alltid gillat att spöka ut oss som små prinsessor var vi inte uppfostrade till att vara tjejiga. Min mamma har heller aldrig varit särskilt tjejig. Hon har aldrig burit smink förutom på sin bröllopsdag och då hamnade det mesta på den ärvda näsduken. Hon har aldrig under mitt liv rakat sig under armarna. När jag föddes var hon över 40 och hade lagt utseendefixering bakom sig till förmån för hel, ren och bekväm.

När jag sedan gick i lekis märkte jag inte någon jättestor skillnad på hur tjejer och killar behandlades av vuxna. Dock kommer jag ihåg när jag insåg att det var skillnad på oss, det var på vårterminen när vi skulle ha gymnastik för att testa på inför att vi skulle börja skolan och då delades upp i de olika omklädningsrummen. Blått för pojkar, rosa för flickor. Något klack till i mig och jag kommer ihåg att jag tänkte att min världssyn hade förändrats och att det aldrig skulle bli samma sak igen. Ungefär som innan man kunde läsa när neonskyltar bara var vackra färger och former men jag plötsligt inte kunde titta på dem utan att läsa orden. Självklart visste jag redan innan att vi såg olika ut mellan benen, men jag hade inte fattat att det gjorde oss olika.

Sedan när jag började skolan märkte jag att det var stor skillnad. Skillnad på förväntningarna på hur vi skulle bete oss. Pojkarna fick härja fritt med varandra och oss flickor utan att någon vuxen ryckte på axlarna, men gud nåde mig om jag som alltid varit dålig på att ta skit tjafsade tillbaka. Jag ansågs som en bråkig jävla skitunge fast jag definitivt var snällare och mer välordnad än den snällaste pojken i klassen. Det störde mig nått oerhört att märka att jag inte hade samma spelrum som killarna bara på grund av mitt kön.

Det gjorde mig arg! Det gjorde mig heligt förbannad!

Sedan i mellanstadiet blev det knappast bättre. ”Han är bara kär i dig!”, ”Kärlek börjar med bråk och slutar med barnvagn!”, ”Men ta inte åt dig! Du är väl ingen hora och då behöver du inte ta åt dig!”, ”FY! Inte skrika svärord tillbaka när killarna skriker jävla hora efter dig!”, ”JAG SER RÖTT MATILDA!!!”. Kvartssamtalen handlade mest om hur ful jag var i munnen mot killarna som kallade mig jävla hora 20 gånger om dagen eller mer. Jag tvivlar på att min lärarinna gnällde lika mycket över pojkarnas eviga utpekande av mig som prostituerad till deras föräldrar. De visste ju inte vad de sade ”Eller hur pojkar, visst vet ni inte vad en hora är?”, ”Nääää fröken, det har vi ingen aning om!!!”, ”Nej du ser Matilda, de vet inte ens vad det betyder så då ska du inte ta åt dig!”.

Man hade ju kunnat bli militant radikalfeminist för mindre!

Jag minns även när vi läste om medeltiden i 4:an eller 5:an och lärde oss att kvinnor då sågs som mindre värda än män och var oerhört kontrollerade, i alla fall i de övre klasserna. Jag har för mig att det stod i läroboken att de fick bo i en viss del av riddarborgen och fick inte gå ut utan att någon följde med och övervakade. Det tyckte jag var hemskt och det blev ett ganska stort kapitel i det skriftliga arbete vi fick göra för att visa vad vi lärt oss. Karlarna for runt och erövrade världen medan kvinnorna låstes in i borgar och fick bära kyskhetsbälte. Tyvärr pinkade en av våra katter på det för länge sedan så det finns inte kvar att bläddra i.

Något aktivt val att bli feminist var det alltså inte. Jag får väl tacka mina skitdåliga klassföreståndare i låg- och mellanstadiet för att de puttade mig i den riktningen på ett tidigt stadium.

Annonser

4 thoughts on “En feminists födelse

  1. Så olika man kan uppfatta saker beroende på ifall man passar in i den snäva könsrollsmallen eller inte. Jag tänkte aldrig på att pojkar och flickor behandlades olika när jag gick i grundskolan, men så uppfyllde jag också med råge alla förväntningar om snäll, stillsam och duktig flicka.

    Vilken cool mamma du verkar ha förresten. :-)

    • Jag tror att det kan ha mycket att göra med vilken skola man går på och hur lärarna agerar på den. På våran var det ju fritt fram att bråka och slåss så länge man var pojke (för att inte tala om pojke och förståndshandikappad, då fick man t.o.m. trycka upp små flickor i hörn och antasta dem sexuellt och det var fortfarande bara synd om de grabbarna fast de var gamla nog för gysär) och det genomsyrade ju hela klimatet i klasserna. Hade någon sagt ifrån direkt hade nog saker och ting varit väldigt annorlunda.

      Jo min mamma är en blandning mellan cool och spritt språngande galen. Fast jag föredrar den coola sidan :-) En rätt bra förebild när det gäller ”kvinnor kan” är hon i alla fall.

      • Förtydligande: Det var ju inte som att jag älskade att bråka och slåss och var ledsen för att jag inte fick göra det när killarna fick det. Det jag var arg på var att självförsvar bestraffades medan de initierande bråken inte straffades alls. Så att man fick känslan av att det var ok för pojkarna att bråka men inte ok att som flicka att försvara sig för att man förväntades bara vara snäll och vän hela tiden. Men jag har dessvärre aldrig varit typen som vänt andra kinden till, trots en kristen uppfostran.

  2. Ping: Sen när blev kränkningar i skolan ok? « Matildas blogg

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s