Samsovning a la Matilda

Förra helgen var jag hemma hos min mor och far för att fira att mamma fyllt 70 år. Som vanligt när jag var där sov hon med mig i dubbelsängen i gästrummet, vi älskar nämligen att läsa högt för varandra och snacka tills vi somnar. När man inte träffas så ofta vill man ju göra det mesta av tiden.

Jag har sovit ensam i eget rum (samt vissa år även egen lägenhet) i ungefär 20 år av mitt 29åriga liv. Lever jag tills jag blir 80 kommer jag förhoppningsvis ha samsovit i minst 50 år av mitt liv. Det är mysigt att slippa sova ensam!

Mamma och jag kom att prata om samsovning och att det är så himla viktigt för vissa vuxna att barn ska sova i egna rum och egna sängar. Om jag inte missminner mig förespråkar Anna Wahlgren att barn ska sova i eget rum så tidigt som möjligt, senast vid 6 månaders ålder. Detta samtidigt som man menar att det är för barnets skull. Jag har svårt att göra just den kopplingen. De flesta vuxna som lever i parförhållanden sover ju tillsammans. Många vuxna som inte lever i parrelationer uttrycker också en önskan efter att ha någon att sova med, att vakna upp med. Varför skulle inte barn ha samma behov av tryggheten att sova med någon nära?

Jag tycker att man ska tala klarspråk här, för det handlar inte om nått som barn ”måste” lära sig för framtiden. Ifall det vore så hade man väl inte börjat som vuxen att samsova igen så fort man träffat en partner! Vad det handlar om är att föräldrarna ska få vara i fred i sitt sovrum. Dels för att sova bättre och dels för att ägna sig åt aktiviteter man (förhoppningsvis) inte vill utföra framför sina barn. Jag har full respekt för att föräldrarna vill detta, vad jag vänder mig emot är det där tjatet om att det skulle vara nått superviktigt för barnen att lära sig för deras egen utvecklings skull, ungefär som att sluta med napp och blöja.

Själv samsov jag, antingen i spjälsäng i föräldrarnas rum och när jag växte ur den i föräldrarnas säng, tills jag var 5 år gammal och själv krävde att få en egen säng i ett eget rum.

Annonser

6 thoughts on “Samsovning a la Matilda

    • Åh herregud, är det en n-bollsivrare? Ja gud förbjude om vi utarmade det svenska språket genom att decimera uttryck som kränker andras människovärde!
      Jag kan ju alltid hoppas att hon hittar det själv, för dessvärre tror jag precis som Ingemar Stenmark att det inte går att förklara för någon som inte förstår, eller snarare som inte vill förstå.

  1. Hållet för övrigt med dig vad gäller samsovning. Ibland önskar jag dock att mitt barn sov i sitt rum men det är för min skull. Jag märker ju att ungen sover bättre och är tryggare med mig.

  2. Och jag är en sådan person som inte gillar samsovning. Det är ok (i var sin säng där man inte ligger klistrad mot sin partner) men inte optimalt. Ett eget rum där jag kan sova ensam vore det bästa. Partnern tycker det är konstigt. Gillar inte heller att dela rum/säng med vänner/familj när man sover borta. Enstöring?

    • Jag är faktiskt lite likadan, hehe, fast jag hade nog gillat att sova i samma rum i alla fall. Min sambo gillar dock att ligga sked all night long. Jag brukar på morgonen få höra hur himla trevlig jag varit när jag halvt i sömnen avvisat hans trevanden. Jag gillar inte att få min sömn störd.

      När jag skrev detta inlägg framgick det tyvärr inte att jag var inspirerad av en tråd eller några trådar på härliga FL där föräldrar och styvföräldrar diskuterade barn som ville sova med en eller båda föräldrar och undrade om det verkligen var riktigt normalt eller om det tydde på att de hade en osund relation alternativt att barnet hade en osund mentalitet ”ska barnet hålla på så även när det är 15!?!?!?!?” ungefär som om det var i klass med att fortfarande ha blöja på natten eller napp och snuttefilt. Någonstans där kände jag mig tvungen att trösta vederbörande med att barnet vid 15 säkert var redo att träffa en partner att samsova med ;-)

      Jag har som sagt var full förståelse för att samsovning inte funkar för alla, jag krävde ju som sagt var själv eget rum och egen säng när jag var 5 år. Vad jag vänder mig emot är när man diskuterar ett samsovningsbehövande barn som om det var nått fundamentalt fel på dem som måste åtgärdas för att de ska bli fungerande samhällsmedborgare.

      • Skulle inte klara av att sova i skedställning i en halvtimme ens, jag vänder mej mycket och får lite lätt panik om jag har en arm över mej som ”håller fast”. Att jag inte sover så bra har säkert mycket med saken att göra, även ljud och ljus väcker mej lätt.

        Förstår att det kan vara mysigt att ha närhet och, särskilt för barn, trygghet när man sover. Jag är inte en sådan person bara. Att barn sover med föräldrarna när dom är fem eller elva eller annan ålder stör mej inte det minsta – så länge jag inte är föräldern i fråga :)

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s