Dag 9 – Min tro eller livsfilosofi

Jag är sedan mina föräldrars separation och flytten till en ny stad när jag var 5 år uppvuxen i ett frireligiöst hem. Min mamma hade varit pingstvän när hon var yngre men min biologiska pappa var inte kristen. Min styvpappa blev kristen först i 50årsåldern. Jag försökte verkligen vara en god kristen när jag var barn, jag pratade om min tro i skolan och sånt som förväntades av mig. Vid nyligen fyllda 7 års ålder vuxendöptes jag in i Pingsförsamlingen i min hemstad som den yngsta döpta i pingströrelsen genom tiderna (då i alla fall, jag vet inte om någon stackare lyckats slå mitt rekord). Jag ansågs vara så mogen för min ålder så att jag kunde fatta det beslutet, men egentligen var det bara grundat på min rädsla för att hamna i helvetet ifall jag dog. Nära döden hade jag ofta varit p.g.a. min svåra allergi. Mamma såg sin chans att vinna lite respektabilitet ”Titta på mig som har uppfostrat ett så kristet barn!” så hon spädde på min rädsla för att knuffa mig in i fåran hon grävt ut till mig.

När jag kom upp i tonåren började jag ifrågasätta tron och fick då extremt dåligt samvete och ångest. Jag ansågs ”längta ut i världen”, vilket betyder att jag ansågs ha en längtan efter att leva i synd (d.v.s. ha ett vanligt liv). För ett par år sedan läste jag The God Delusion av den brittiske biologen och ateisten Richard Dawkins och började inse att jag antagligen aldrig varit kristen eller troende i ordets rätta bemärkelse även fast jag verkligen försökt. Jag kom ut som ateist till min mammas stora förskräckelse.

En fråga jag brottas med är tanken om ett liv efter döden. Jag har sen min pappas bortgång haft som överlevnadsstrategi att tänka att vi kommer att få träffas igen någonstans någon gång, jag vill inte kalla det himlen. Dock är jag inte helt redo att släppa tanken på att det finns nått efter att vi dött, jag vill så himla gärna träffa nära och kära som gått bort igen, och mina katter!

En bra sak som min kristna uppfostran gett mig är min livsfilosofi, jag försöker leva enligt den gyllene regeln, att behandla andra som jag själv vill bli behandlad och då även inte heller göra mot andra som jag inte vill ha gjort mot mig. Den enkla grundläggande etiska principen innefattar ju det mesta så man behöver inte leva efter så många andra regler.

Advertisements

2 thoughts on “Dag 9 – Min tro eller livsfilosofi

  1. haj! Åh känner igen mkt! Dock är inte min mamma frireligös eller religös överhuvudtaget, men är uppvuxen med kristen tro (låter det skumt?) jag gick i kyrkans förskola, sommarkyrkan (typ dag-kollo för förortsungar som inte har råd att åka till stranden…) å massa sånt. Så uppväxten har liksom ändå speglats av kristendomen.

    Jag har samma med dig, jag tror på ”Gud” men det är min egen gud. Jag hoppas att när jag dör så kommer jag att sitta på ett moln å peka finger åt alla som gör dumheter. Jag vill tro att det finns ett liv efter döden, att vi får träffa de vi har mist och att allt är gott. Det gör mig lugn att välja att tro det.

    Åh nu skriker min unge, jag som hade tänkt att skriva mer!!

    Men ang det där med att skrika när man lär sig saker, jag förstår henne fullt ut. Hahah dock är det rätt skönt att vi inte gör det längre, att vi växer ifrån det!

    Stor kram!!

    • Det låter som en sund uppväxt som jag skulle kunna tänka mig att ge mina barn. Svenska kyrkan är inte lika nitisk som frikyrkan som jag får utslag av att ens tänka på nu.
      I mitt fall har det tyvärr inte bara varit de positiva bitarna jag har fått även om det såklart funnits sådana, utan jag har farit rätt illa av min mammas användande av mig för att bli respekterad i kristna sammanhang. Det värsta var nog att hon ljög för mig om vem som var min pappa, att jag fick beskedet först efter hans begravning och då inte ens av henne, att hon sa till alla inklusive min lärare att det var min morbror som dött så jag inte fick någon hjälp från samhället att bearbeta det som inte bearbetades i hemmet eller någon förståelse för att jag mådde dåligt. Samt munkaveln att jag inte fick ens berätta för min bästa vän att det var min pappa som dött för mamma ville inte att folk skulle veta att hon fått barn med en annan än den hon var gift med. När jag berättade ändå fick jag såklart dåligt samvete och kände mig som världens sämsta människa fast det inte kan begäras av en 10åring att bära en sådan sak ensam! Det har förstört så mycket för mig och hon kan inte ens be om ursäkt utan skyller bara ifrån sig! Nej usch nu blev jag arg igen.
      Du är en så duktig mamma! Kram!

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s