Dag 3 – Mina föräldrar

Trogna bloggläsare är antagligen inte helt främmande inför mina föräldrar då jag skrivit en del om dem och min uppväxt. Jag har inte två föräldrar utan tre.

Min pappa som vid 58 års ålder gick bort i levercancer den 5:e juni 1992 var kemiingenjör och infektionsläkare. Han blev kemiingenjör för att min farmor ville ha en son som var ingenjör och läkare för att han själv ville bli det.

Jag bodde med honom till jag var 5 år och efter mina föräldrars separation träffades vi ganska sporadiskt. Som person var han väldigt idealistisk och hade starka åsikter om saker och ting (det känns som att jag skrivit samma sak om någon annan för ett par dagar sedan). Bland annat hatade han alkohol och cigaretter, så starkt så han skällde ut sin 80åriga mor när hon bad honom att köpa en flaska körsbärsvin. Dessutom fick vi inte lyssna på rockmusik hemma ”för det var alkismusik framställd av alkisar”, istället lyssnade vi på klassisk musik. Min pappa hade inte heller körkort eftersom han inte tyckte att man skulle ha en egen bil utan man skulle gå, cykla eller åka kollektivt istället. Hans favoritställe på jorden var hans sommarställe i Stockholms södra skärgård, dit man såklart tog sig med tåg till Stockholm, tunnelbana till Slussen, buss till Stavsnäs och sedan passbåt ut till ön.

Min mamma fyller 70 år nästa år. Hon är sjuksköterska med specialistutbildning inom anestesi och intensivvård och är fortfarande verksam som intensivvårdssyrra nyligen på 100 % men nu till 60 %. Eventuellt ska hon gå i full pension vid 70. Hon är en äkta workoholic som dock var hemmafru när jag och mina syskon var små även om hon jobbade extra ibland. Sedan sin specialistutbildning när jag var ungefär 5 år (nej det är inget orelaterat sammanträffande med separationen från min far, han ville inte att hon skulle utbilda sig och börja jobba och det var orsaken till separationen) har hon jobbat rätt mycket. När jag var liten jobbade hon natt. Efter att jag flyttat började hon även jobba som sjuksköterska på ett fängelse och jobbade då 175 %, en arbetstakt som hon inte ens slog av på när hon fick cancer. Hon var bara ledig de veckor hon var tvungen efter operationen samt på dagarna då hon fick cellgiftsbehandlingen. I sitt moderskap är hon lite av en Dr Jekyll och Mr Hyde, hon kan vara världens bästa mamma och världens sämsta.

Jag är väldigt fäst vid min mor och vi har väldigt roligt ihop samtidigt som jag är skitförbannad på henne över allt konstigt och dumt hon gjort och utsatt mig för under uppväxten. Hon har extremt svårt för att säga förlåt eller ta ansvar för något dumt hon gjort. Ofta friserar hon sanningen för att saker och ting ska vara mer spännande eller rumsrena än vad de är egentligen. Ett exempel på det är att hon påstår att hon gifte sig i december 1961 fast hon gifte sig i december 1962, detta eftersom hennes äldsta barn är fött i maj 1963 och det passar inte riktigt in i hennes historia om att hon var oskuld till bröllopsnatten.

Min mamma har 7 barn om man räknar med min fosterbror vilket vi alla gör, hon har alltid haft ett behov av att ta någon ny under sina vingar. Har det inte varit en ny bebis (hon brukar tröttna på barn så fort de lärt sig ordet ”Nej!”) så var det någon annans barn, gärna killar i gymnasieåldern, och då försakade hon sina egna. Det har dock inte hänt sedan hon valde min misshandlande pojkvän framför mig när jag var 18-19 år. Sen blev det jobb för hela slanten istället.

Sen har jag även en styvfar som är mig väldigt mycket närmre än min biologiska pappa någonsin var. Han är världens snällaste man om är lite blyg, tystlåten och svårpratad. Jag har känt honom i hela mitt liv då han varit gift med min mor i snart 50 år (nej de skilde sig inte ens under de 12 år hon var ihop med min pappa och fick 3 barn). Min första jul när jag inte ens var 2 veckor gammal firade jag hos honom och jag spenderade några veckor varje sommar på hans sommarställe, detta eftersom hans och min mammas 3 barn bodde med honom.

Min styvfar är nog den enda av mina föräldrar som aldrig övergivit mig. Min pappa valde ju bort mig när jag var 5 år ”Om du pluggar vidare tänker inte jag hjälpa till att ta hand om barnen!” och min mamma dumpade mig hos min styvfar och försvann för att plugga vidare på annan ort. När min biologiska pappa dog trodde jag att det var min styvfar som var min riktiga pappa eftersom jag blivit hårt itutad det och jag fick en stor chock när jag fick reda på att så inte var fallet, en chock jag faktiskt fortfarande inte hämtat mig helt ifrån.

Min kära styvfar är nyss fyllda 72 och börjar ha rätt dålig hälsa, diabetes och hjärtproblem. Jag är livrädd för att han ska gå bort, usch, det känns skitjobbigt att bara tänka på det.

Det var mina föräldrar det, tyvärr är det ingen munter läsning. Jag önskar att jag kunde skriva att de varit de bästa föräldrarna, att de är mina förebilder och att jag haft en fantastisk barndom, men det hade inte varit sant. Det är klart det inte varit total misär om man jämför med andra, det finns alltid de som haft det värre. Det har inte varit någon systematisk fysisk eller psykisk misshandel, det har inte varit några sexuella övergrepp. Det har funnits väldigt ljusa stunder men det har även funnits väldigt mörka som jag inte riktigt kan förstå att man utsätter sina barn för.

4 thoughts on “Dag 3 – Mina föräldrar

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s