1934-1992

Idag är det 18 år sedan min pappa gick bort. 18 långa år som ibland känns så oerhört korta. Snart har jag levt 2/3 av mitt liv utan honom och det känns helt bisarrt. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Det kommer aldrig kännas ok att han inte fick se mig växa upp.

Den 5:e juni får mig alltid att tänka på hur tråkigt det var att han inte fick uppleva en sista sommar utan att han gick bort precis i början av den. Han älskade att vara ute på ön om somrarna.

Jag försöker minnas allt det fina och inte tänka så mycket på det som gjort och gör sorgen så mycket svårare att bära. Jag minns hur vi två morgonpigga brukade tassa runt i lägenheten innan de andra vaknat. Hur glad han var att jag gillade havregrynsgröt fast de andra, inklusive min mor, tyckte att det var det var äckligt. Hur han brukade ta ifrån mig nappen när jag somnat och hur jag sedan när jag vaknade igen brukade klättra ur spjälsängen och smyga för att hämta nappen från hans nattduksbord. Hur vi brukade möta honom när han gick hem från jobbet och hur vi då lekte tittut med varandra innan jag sprang mot honom, in i hans öppna armar. Hur han, den där gången jag efter att ha reagerat kraftigt på en kanin fått åka ambulans till staden där han bodde, kom ner efter ronden för att äta frukost med mig, han kunde bara stanna en liten stund, men det betydde så mycket. Hur vi räknade dagarna tills vi skulle få åka och vara med honom på Ängsholmen. Hur han var väldigt överbeskyddande.

Det känns jobbigt att vi aldrig fick ha en vuxen konversation. Han gick trots allt bort när jag var 10 år och de senaste 5 åren hade jag inte bott med honom utan bara träffat honom sporadiskt på helger och på sommarlovet. Det sista vi pratade om var om sockerfria Extra-tuggummin. Han berättade att han köpt dem för att han hoppats att de skulle göra hans tänder starkare, cellgiftsbehandlingen hade gjort dem dåliga, men att det såklart inte hade hjälpt. Jag berättade att jag fick ont i tänderna av att tugga sådana tuggummin. Jag önskar att vi hade pratat om nått vettigt istället, men vad skulle det vara? Vad säger man när man vet att det kanske är sista gången man pratar?

Den sista gången jag träffade honom var bara några dagar innan han gick bort. Han var så liten och smal, hans hår var vitt och han skakade. Då var han för svag för att prata, men han höll oss var och en i handen,tittade oss i ögonen och sa våra namn gång på gång. Han behövde inte säga mer. Jag förstod vad han menade.

Pappa jag älskar dig, nu och för alltid.

Advertisements

One thought on “1934-1992

  1. Ping: Min haltande lilla själ « Matildas blogg

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s