Barns rättssäkerhet eller snarare brist på densamma

Jag inte skrivit nått vettigt i bloggen på hur länge som helst, inspirationen tryter, men nu ska jag göra ett försök.

FL är som vanligt en bra inspirationskälla när man vill hitta saker att irritera sig på och uppröra sig över. Jag har i några dagar följt en tråd som handlar om vad man skulle göra ifall ens parter gav ens barn en örfil. Trådstarten är kanske inte formulerad på det bästa sättet, men jag tycker att man förstår vad hon som skrev den menar. Svaren i tråden talar enligt mig väldigt om den rättssäkerhet barn har i Sverige idag och det ser enligt mig mörkt ut. FL kanske inte är helt representativt för samhället, men det är ändå ett forum där föräldrar från olika delar av samhället samlas för att diskutera olika saker och det finns många som är aktiva i trådarna. Det blir på nått sätt en inblick i folks vardagsrum där man säger saker som man tycker men kanske inte skulle våga stå för utanför hemmets trygga vrå.

Jag tror att många är medvetna om att barnaga fortfarande är ett utbrett problem i samhället och att mörkertalet är stort. De senaste åren har anmälningarna ökat, vilket enligt mig är positivt, men uppenbarligen finns det många som fortfarande tycker att saken ska lösas inom familjen. Särskilt ifall det ”bara” skett en gång.

Själv röstade jag på ”annat” och menar att jag hade ringt polisen. Att slå sitt barn, även om det ”bara” är en örfil är ett brott och brott ska enligt mig anmälas! Det hade säkerligen tagit emot att göra en sådan drastisk sak mot partnern som jag älskar och delar mitt liv med, men för mig hade familjelyckan redan varit krossad i och med slaget och jag hade ansett det vara min plikt som förälder att stå upp för barnet. Sen vet jag inte hur jag hade gjort angående att kasta ut karln eller ej. Det är ju ganska bra om vi båda befinner oss på samma plats när polisen kommer för att prata med oss. Hur vi hade gått vidare med förhållandet hade fått bli en senare fråga.

Många verkar vara av den åsikten att en liten käftsmäll inte är så mycket att bråka om, särskilt inte ifall barnet varit gnälligt och tålamodet tryter. Detta fast många förutsätter att barnet man pratar om är ganska litet och alltså är i kraftigt underläge mot personen som slår. Många menar att en gång är ingen gång, en dålig klyscha som på FL:s forum brukar få lite väl mycket tyngd både i frågor om otrohet, sexualbrott i nära relationer och misshandel. Väldigt få resonerar över huruvida man ska ringa polisen och anmäla brottet eller ej. Såvitt jag sett är det bara en person som ens upp det som ett alternativ innan jag skrev om det. Inte ens en person som jag vet vid ett tidigare tillfälle har sagt sig vara jurist tar upp att hon skulle göra en polisanmälan. Hon tycker sig själv kunna utröna barnets bästa och att det är att släta över saken för familjens skull. Jag tycker det är så konstigt! Hade dessa människor också tagit en smäll mot dem själva utan att knota? De flesta vill inte ens svara på den frågan.

Jag säger inte att man måste lämna sin partner för att den i en pressad situation get barnet en örfil, men det är ett brott att slå sina barn så därför ska man ringa polisen. Låt rättsväsendet bestämma hur saken ska hanteras! Barn kan ofta inte tillvarata sina rättigheter själva utan behöver hjälp att göra så och då är det ens plikt som förälder att hjälpa dem med det. Bara för att man blir dömd för misshandel av sitt barn betyder inte att ens tid som familj behöver vara över. I många fall blir så antagligen fallet, särskilt ifall föräldern som slog inte vill erkänna skuld, men barnet måste få möjlighet till upprättelse! Hur förklarar man för sitt barn att man struntat i att göra något alls fast man sett övergreppet?

Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur många människor som är villiga att offra sina barns rättssäkerhet ”för familjens skull” som de själva säger. Det får mig att känna ännu mer att barn är rättslösa i vårt samhälle för ifall ingen vuxen i deras närhet är beredd att stå upp för dem, för då kommer ingen att göra det.

Annonser

3 thoughts on “Barns rättssäkerhet eller snarare brist på densamma

  1. Minns chocken när jag bodde utomlands och någon förälder gav sitt barn en smäll mitt i någon affär, bara så att det skulle sluta gnälla. Det var inte olagligt där, så det hände lite då och då. Stod där som en fågelholk varenda gång, det gick liksom inte att vänja sig vid.

    Och att ge ett gnällande barn en smäll eller ett nyp så de skulle hålla tyst ledde ofta till regelrätt gråt-och-skrik, och då blev det MER örfilande för att de grät…

    Så hemskt att se.

    • Kaia, ja det är verkligen hemskt. Jag förstår inte hur det kan vara tillåtet någonstans! Barn är redan i en utsatt position då de dels är beroende av sina föräldrar och dels ofta inte kan tillvarata sina rättigheter. Att då ha ett sämre rättsligt skydd än vad en vuxen i samma position skulle ha är för mig helt obegripligt.
      Studier visar dessutom att barnaga ofta upphör när barnet blir stort nog att kunna försvara sig, vilket alltså betyder att det handlar om att ge sig på någon som inte kan göra motstånd.

  2. Angående Unga mödrar: EXAKT.
    Och jag såg avsnittet som du beskriver EFTER inlägget jag gjorde. Jag var i upplösningstillstånd efteråt och ska nog låta bli att se en eventuell fortsättning.

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s