När minnen plötsligt kommer över en

Min pappa, som jag minns honom. Ängsholmen 1986.

Nyss tittade jag in på Linus Fremins blogg för att se om ett visst blogginlägg kommit upp än. Det hade det inte så jag läste åter igenom det senaste inlägget, Döden är så långt borta, men ändå alltid så nära. Jag förstår hur han känner för jag lider av samma problem, den förbannade rädslan för att förlora någon kär. En rädsla som kommer av att jag redan förlorat min pappa i cancer och att det gjorde och gör så ont så att hjärtat nästan brister. När jag läser Linus inlägg känner jag starkt att jag är glad att jag sa nej till att se min pappa död. Jag var 10 år och rädd. Dessutom ville och vill jag inte minnas honom på det sättet. Jag såg honom döende, men jag minns honom som en kraftkarl.

Då kommer minnet över mig.

Det måste ha varit sommaren 1990 och jag var 8 år. Två år innan han gick bort och vi var fortfarande lyckligt ovetandes om hur framtiden skulle se ut. Vi var som vanligt på sommaren ute med honom på Ängsholmen i Stockholms skärgård. Då mina föräldrar var separerade sen jag var 5 år var det kära ögonblick. Veckorna på Ängsholmen med mamma (ja, hon var med), pappa och de tre små flickorna, jag och mina två helsystrar. I några veckor fick vi vara en hel familj igen. Jag tänkte inte på det då för det var normalt för mig, men nu brukar jag tänka på det och vara tacksam. Det var som några få veckor av normalitet på nått sätt, när allt gått tillbaka till hur det en gång varit.

Vi barn badade i vår badvik. Längst ut i viken hade min pappa avgränsat den med ett rep som båten vid bryggan var förtöjd i. Utanför det repet fick man inte bada förrän man var ”stor”. Eftersom jag var yngsta barnet tycktes jag aldrig bli stor nog. Just denna dag låg jag på en badring och guppade på vågorna. Jag guppade ut utanför repet och började lite smått driva mot grannens håll, men var fortfarande innanför vår tomtgräns och hade full kontroll så att jag lätt kunde ta mig in till land igen. Plötsligt kom min pappa farande med ett förskräckt ansiktsuttryck, kastade sig i vattnet med kläderna och simmade ut för att rädda mig. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var lite komiskt eftersom jag inte kände mig utsatt för fara, men jag kände kärleken.

Det är dessa minnen jag måste hålla fast vid. Sen min pappa gick bort har vissa människor sagt till mig och andra flera gånger att min pappa inte älskade mig och mina helsystrar. Människor som fortfarande är bittra över att vår pappa lämnade deras mamma för att vara med min mamma. Bittra över att ha sen var dålig på att höra av sig till dem. Bittra över saker som faktiskt inte är mitt fel.

Nu när jag är vuxen, har mina minnen och självförtroendet att lita på mig själv och inte deras ogrundade skitsnack rör det mig inte i ryggen, men jag gråter fortfarande över det faderlösa barnet som av vuxna människor fick höra att hennes pappa inte älskat henne. SKÄMS PÅ ER! SKÄMS!

Jag och min pappa i sommarsolens sken, Ängsholmen 1986.

Advertisements

13 thoughts on “När minnen plötsligt kommer över en

    • Maxilla, jag har på förekommen anledning ögnat igenom bloggen men inte hittat att jag någonstans skrivit att jag inte har helsyskon. Det har jag, så ifall något sådant tryckfel smugit sig in i texten får du gärna upplysa mig om var det är så jag kan ändra det. Min familjehistoria är överdrivet rörig, så det är inte så konstigt att du inte får ihop den. Men jag har helsyskon, två närmre bestämt, och halvsyskon 3 på mammas sida och 2 (som borde skämmas) på pappas sida. Dessutom har jag ett fostersyskon som är yngre än jag.

  1. Våran familjehistoria är inte lätt att förstå sig på! Vi är tre helsyskon och sen 4 eller 6 halvsyskon beroende på hur/vilka man räknar. På moders sida blir det 4 halvsyskon och på faders 2.. Lägg sedan till oss tre helsyskon så får ni ett gäng ungar!

    • Precis, som synes så beror det ju lite på hur man räknar. Jag vill även tillägga att jag naturligtvis räknar mitt fostersyskon (förhoppningsvis snart adoptivsyskon) som fullvärdigt syskon. Även om vi inte har genetiska band mellan oss så finns det ju andra saker som är viktigare. Blod är inte alltid tjockare än vatten.

  2. Äh jag skrev fel.. På moders sida blir det ju 3 halvsyskon.. Å sen ett helsyskon.. å jaa sen två helsyskon plus två halvsyskon.. Som sagt.. det är rörigt!

  3. Ping: Kärlek och prylar « Matildas blogg

  4. Ping: Tweets that mention När minnen plötsligt kommer över en « Matildas blogg -- Topsy.com

  5. Ping: 1934-1992 « Matildas blogg

  6. Jättefint inlägg om din pappa. Jag blir alldeles tårögd.
    Självklart älskade din pappa dig, och att vuxna människor har mage att påstå något annat är fruktansvärt skamligt. Om de är besvikna och ledsna över att ha blivit ”lämnade” så är det sorgligt, och på sätt och vis förståeligt, men det ger dem ingen rätt att lägga över sin bitterhet och eventuella sorg på ett barn. För barn tror på det vuxna säger, särskilt de vuxna som barnet är släkt med.

  7. Ping: Fars dag « Matildas blogg

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s