Det var inte skadeglädje

När jag var barn hade jag en jobbig ”ovana” som jag inte tror är särskilt ovanlig, inte som jag minns det i alla fall för jag vet att jag inte var ensam om det. Jag började fnissa nervöst när någon ramlade och slog sig.

Själv tror jag att det blev så efter att jag varit med om jobbiga  och förvirrande situationer när jag var liten och att jag där fått fel uppfostran i hur man beter sig mot folk som är ledsna. Min mamma brukade ibland sitta och gråta på sängkanten, antagligen för att min pappa varit osympatisk igen. När vi barn försökte krama henne och trösta brukade hon argt knuffa bort oss, vilket gjorde att vi kände oss förlägna och inte visste att hur vi skulle bete oss. Nått inom oss, kanske instinkt,  sa att man skulle trösta men mammas beteende sa att det var fel att göra det.

Jag kommer ihåg hur jobbigt det var att stå där på skolgården och känna hur det ryckte i smilbanden när någon låg på marken och hade slagit sig. Egentligen vill jag gå fram och trösta, men det gick ju inte när jag hade ett fånigt leende på läpparna och fniss som bubblade upp ur bröstet. Självklart försökte jag gömma leendet för jag visste ju att det var fel att flina åt någons olycka, så jag brukade gå iväg så att det inte skulle synas. Det var ju pinsamt att stå där som en skrattande och osympatisk idiot!

Ibland hände det att någon vuxen skällde ut ett barn som hade samma problem som jag, vilket såklart är hur dumt som helst att göra! Ifall ett barn skrattar nervöst när någon slår sig blir det väl knappast bättre av att man gör det hela till en ännu mer jobbig situation för då blir antagligen bara problemet större. Risken är ju att barnet känner sig ännu mer illa till mods i nästa liknande situation och att fnissandet därför blir värre. Det skulle vara bättre om vuxna testade att vara mer i kontakt med det inre barnet. Ifall någon vuxen hade tagit mig åt sidan och pratat om att man ibland kan råka fnissa när det händer nått tråkigt för att man är nervös eller illa till mods och att det inte beror på att man är dum hade jag sluppit känna mig som jordens sämsta människa. Jag förstod ju inte att det var av nervositet jag skrattade, jag trodde bara att jag var världens elakaste unge även om jag någonstans visste att mitt skratt inte kom av att jag tyckte att det var roligt att någon slog sig. Kanske hade också problemet löst sig där och då.

Min ”ovana” försvann någon gång i högstadiet. Kanske hade jag sluppit den tidigare ifall jag fått hjälp att släppa skuldkänslorna kring det ofrivilliga beteendet. Man ska inte utgå ifrån att allt ”dumt” barn gör kommer ifrån någon inre elakhet när det lika gärna kan bero på att de inte vet hur man ska bete sig i vissa situationer. Det är upp till oss vuxna att visa dem hur man gör och det gör man inte genom att skuldbelägga.

Annonser

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s