Anhörig till cancerpatient.

Idag började min dag som den alltid gör på vardagar. Jag vaknade straxt innan sambon skulle gå när han som vanligt kom till sängen för att pussa på mig och säga hej då. När han gått matade jag katten, tog ett stort glas vatten och nappade tag i Sydsvenskan som jag har förmånen att ha gratis i 2 veckor till. De första artiklarna jag fastnade för finns på uppslaget A6 och A7, rubrikerna är Brist på stöd gör familjen sjuk och Känslorna svåra att hantera ensam.

Den första artikeln handlar om en undersökning som visat att cancerpatienters anhörigas hälsa blir sämre i samband med den anhörigas sjukdom. Den generella sjukligheten ökar med 25 % och de psykiska problemen ökar med hela 100 %. Det finns drygt 6,3 miljoner människor i Sverige som är eller har varit anhörig till en cancerpatient och 1,1 av dessa hade önskat att få hjälp med känslorna kring situationen, men ingen har fått den hjälp de önskat.

Den andra artikeln handlar om en kvinna som förlorat sin man i cancer för ca 2 år sedan och om hennes upplevelser. Bland annat beskriver hon att hon fick mycket hjälp med hur hon skulle bemöta sin man och hans känslor kring sjukdomen, men ingen information om hur hon själv skulle kunna reagera på situationen eller hantera skuldkänslorna för att orken inte alltid räckte till.

För 18 år sedan var jag själv anhörig till en cancerpatient då min pappa, trots att han levt som absolutist hela sitt liv, fått diagnosen levercancer ett år tidigare. Den 5 juni gick han bort. Jag var 10 år, mina systrar var 13 och 16. När jag läser artiklarna påminns jag om ett bemötande i vården som för alltid lämnat sitt avtryck i mitt minne. Det inträffade några dagar innan min pappas bortgång när vi var på sjukhuset och alla började inse att det antagligen var sista gången. Innan vi gick in i hans rum tog en kurator oss åt sidan och uppmanade oss att inte ta farväl av vår pappa, detta eftersom han hade dödsångest. Jag vet inte sen om kuratorn tog upp det själv eller om någon av oss frågade, men hon fortsatte med ”ni får inte heller säga att ni älskar honom för det är samma sak som att säga farväl”. Så vi gjorde som hon sa. Vi sa inte till vår pappa att vi älskade honom. Detta är något jag har haft tankar och skuldkänslor över sedan dess! Ja visst, jag vet, min pappa ville inte dö, det var en av anledningarna till att han försökte förtränga sina symptom och att sjukdomen spritts innan den upptäcktes. Men min pappa var läkare! Han var t.o.m. klinikchef på en av klinikerna på det sjukhuset han gick bort på, han var nog fullt medveten om att han skulle dö! Ifall vi hade fått säga till vår pappa att vi älskade honom hade han kanske levt sina sista dagar med en dödsångest som han antagligen hade haft ändå. Nu blev vi dömda till ett helt liv av att känna skuld och fundera över om vi någonsin sa till vår pappa att vi älskade honom, om han visste att vi älskade honom, och vetskapen att vi aldrig får chansen igen.

Jag och min tre år äldre syster har många gånger tänkt att vi ska leta upp adressen till den där kuratorn och skicka henne ett brev för att berätta vad hennes ord orsakat.

Jag kan även tillägga att ingen av oss fick något erbjudande om att gå och prata med någon. Två dagar efter min pappa gick bort var det dags för skolavslutning. Jag stod uppklädd i samma klänning som jag haft på min farmors begravning någon månad tidigare och visste att det var samma klänning som jag skulle bli tvingad att ha på mig på min pappas begravning. Mamma tyckte att jag var superfin, jag tyckte att jag luktade sjukdom och död. Jag stod framme vid scenen och läste en dikt som avslutades med det är nu livet är som bäst (!!!) men kan knappast påstå att det var vad jag kände på insidan. Efteråt har jag funderar på vad 17 det är man tigger om när man står och läser en dikt som slutar så ett par dagar efter ens pappa dött, ett liv i pina?! Jag undrar också varför ingen vuxen tog mig åt sidan och sa att jag inte behövde läsa den dikten längre! När jag kom tillbaka till skolan förväntades jag ha bearbetat allt. Min klassföreståndare frågade mig kanske hur jag mådde, men eftersom jag inte hade något förtroende för henne svarade jag antagligen ”bra” och sen var det nog med det.

Jag hittade bilden överst i inlägget i en av min mammas otaliga högar av bilder som aldrig hamnat i album och tänkte ”men vilket konstigt ansiktsuttryck jag har”. Sekunden efter kom jag på att det var bilden tagen innan skolavslutningen och två dagar efter min pappas död. Det var kanske inte så konstigt att kaoset syns lite under mitt tillbakadragna leende. Det når liksom inte ända upp till ögonen.

Advertisements

6 thoughts on “Anhörig till cancerpatient.

  1. åh, vad tragiskt. fan vad tragiskt. varför är det som att man är med i en norénpjäs ibland?

    när min mamma dog när jag var 12 år fattade jag ingenting. jag visste inte att hon var på väg att dö. min pappa säger att jag visst visste, men jag har bara minnen av den totala chock jag fick av dödsbeskedet. så jag sa aldrig ett hejdå vetandes att det kanske var det sista.

    jag har många gånger undrat om jag hade velat veta och tagit farväl av mamma. men jag tror inte det. jag tror bara att det skulle ha blivit ytterligare ett traumatiskt minne jag kan leva utan. jag har redan så många sorgliga minnen, och några fina mitt i all skit. som att min mamma dagen innan hon dog var som piggast och vi tvingades sitta med henne i rökrummet när vi hälsade på henne. för inte fan skulle hon sluta röka på sin dödsbädd inte!

    åh, vad jag saknar min mamma.

    och kram till dig!

    • Linus, där sa du nått. Det känns lite som att man varit med i en Lars Norén-pjäs. Att vi människor inte är duktigare på att bemöta varandra!
      Jag förstår vad du menar med total chock vid dödsbeskedet, jag känner lite som att jag levde i total chock hela perioden, både när han var döende, dog och flera månader efteråt. Dödsbeskedet fick jag av min klassföreståndare, eller hon sa det inte rakt ut till mig, men hon kom in i klassrummet efter att ha tagit ett samtal i lärarrummet och sa med en bajsnödig min ”Matilda, jag tror du ska gå hem nu” och då reste jag mig och gick utan ett ord. Jag förstod. Sen har jag inget minne av promenaden hem eller vad som hände eller sas den dagen. Hela den sommaren är lite som ett töcken, ibland kan jag få upp minnesbilder och komma ihåg brottstycken.
      Jag saknar min pappa jag med! Jag saknar alla minnen vi aldrig fick skapa tillsammans.
      Kram till dig med!

  2. Urs fruktansvärt att läsa detta! Samtidigt som det känns fruktansvärt BRA att läsa just detta! Är precis detta man tänker på hela tiden. Lever med hela tiden!
    Nej jag mår fortfarande inte bra! Å jag blir 32 i år! Jag blir så jäkla förbannad på alla i vår omgivning den tiden! Hur fan kunde dom!?? Vi va inte ens borta mer än en dag från skolan! Sen skulle vi fungera!!! Vi läste om cancer just dagen efter. Jag klarade inte av att vara kvar på lektionen! Möttes av total oförståelde å jag var ju en ”bråkig elev” såklart!
    Nää någon dag MÅSte vi ta tag i den där kuratorn!!!

    • Karolina, jo men det var man ju alltid, en bråkig jävla elev, har jag någonsin varit nått annat *suck*? Hade jag varit POJKE däremot hade jag nog setts som supersnäll och duktig! Förbannat irriterande att man alltid setts som bråkig för att man inte snällt låtit sig ledas in i fållor som ett korkat får jämt.
      Ja vi måste ta tag i det där med kuratorn så man får det gjort innan hon dör eller nåt.

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s