Funderingar om det där med att skaffa barn…

Jag har nu ett bra tag, till min sambos förfäran då hans öron håller på att trilla av på grund av tjatet, haft för mig att jag vill skaffa barn. Ja, inte NU, men när omständigheterna gör det hela lämpligt i planeringen. Det började nog när min systerson Knut föddes, han fyller 2 år i februari sen blev det ju inte bättre av att jag träffade den perfekta mannen. Innan har jag varit av den inställningen att barnalstrande nog inte är min grej och att jag nog aldrig skulle vara modig nog att aktivt bestämma mig för att skaffa barn, utan om det skulle ske skulle det vara av en välsignad olyckshändelse.

Nu på senare tid har jag svängt tillbaka i tankarna och börjat fundera på om det verkligen är en så bra idé det där med att skaffa barn. Visserligen känns det inte som att jag har någon brådska, jag är 28 år och min mamma var nästan 41 när jag föddes så jag har ju tid på mig att fundera, men jag är inte säker på att det där med barn är en bra idé. Någonsin. För det första verkar det ju vara rena rama stoppklossen för karriären, särskilt när man som jag saknar penis. För jag förväntas ju ta ut merparten av föräldraledigheten och sen ska jag helst jobba deltid efteråt, eller det är det arbetsgivaren ser när denne tittar på mig iallafall. Jag hamnar lite i en kris och en konflikt här med mina feministiska ideal som jag anser är min plikt som kvinna att leva upp till. Jag känner liksom att jag måste bli allt jag bara kan och inte falla tillbaka i det som förväntas av mig på grund av mitt kön. Därför går jag hellre ut i skogen och skjuter mig i huvudet än blir en till i deltidsarbetesstatistiken som tar två steg tillbaka i kampen för jämställdhet mellan könen. Nu tänker säkert många ”men man kan ju jobba heltid och ha barn, det är ju därför dagis finns” och ja det är mycket sant, men är det så man vill leva? Min sambo som har ett heltidsjobb sticker hemifrån vid 8 på morgonen och kommer hem vid 18 eftersom han pendlar till en annan stad för att jobba. Hur kul skulle det vara att endast stressa sina barn vid frukost och sen komma hem med dem lagom för att pussa dem god natt och lägga dem i sängen? Ska man bara umgås med sina barn ordentligt på semestern? Ifall man vill avancera i karriären kanske man dessutom förväntas jobba mer än 40 timmar i veckan, vad händer då med familjelivet? Ska man skicka ett vykort till sina barn från kontoret med jämna mellanrum och hoppas att de inte glömmer att man finns? Några tjejer jag pluggade med tyckte inte att man skulle behöva kompromissa mellan att ha en familj och att bli chef, men när man jobbar 60 timmar i veckan vilket är snittet för chefer, när ska man då ha tid för familjelivet? Tyvärr är det ju så att de manliga chefer som har familj oftast har haft någon annan (frun?) som dragit det största lasset hemma. Men ifall man inte vill ha det så blir man ju ganska rökt!

Sen kanske ens barn växer upp och blir värsta självupptagna miffona som mobbar andra eller beter sig illa på andra sätt, och då har man ju knappast bidragit till mänskligheten genom att skaffa dem.

Vad tycker ni? Ska man skaffa barn? Är det vettigt?

(Fotot är på mig och mina syrror från 1984, jag är minstingen)

Annonser

3 thoughts on “Funderingar om det där med att skaffa barn…

  1. Frågan är syftet med varför man skaffar barn. Vissa ser det som ett naturligt steg. Något man ska göra när man skaffat kille, bil och hund och hus. Medan vissa vill helt enkelt inte binda upp sitt liv och ”behöva ta hänsyn” till dom i över 20 år efter. Barn är ett ansvar, och hellre då att man inser att man inte vill ha barn än att man skaffar för att ”samhället säger att det är så man gör”

    Jag är på tjocken, jag ser det som ett ”naturligt” steg för mej att göra detta. Längtar något fruktansvärt att den ska komma ut! Men respekterar också andra som väljer att inte skaffa.
    Dom det är mest synd om är dom som vill men inte kan!

    • För mig handlar det inte om att jag inte vill ta hänsyn till ett barn utan snarare att jag vill göra det, men jag vill samtidigt ta hänsyn till min karriär och jag skulle tycka synd om barnen om de kom i kläm. Barn är som sagt var ett ansvar, det är deras liv det handlar om.

  2. Ping: De där eventuella framtida barnens varande eller icke-varande igen… « Matildas blogg

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s